A hundred days have made me older
Hej hallå i bloggvärlden!
Jag sitter hemma hos Daniel nu efter en lång dag utomhus. Jag är kluven efter träningen, jag tror inte att allt har hunnit sjunka in än.
Jag började direkt med att förklara för Max att jag har känt mig spänd i sätet och hängig i handen, att Máni inte ger efter utan att vi hänger kvar i tyglarna. Jag började med att rida utan stigbyglar men idag tyckte jag att det bara gjorde mig mer spänd. Jag arbetade med Ms lösgjordhet och kunde på nytt konstatera att det var mycket häng i handen. Därför började vi med att så fort M släppte gav efter för skänkeln och sökte stödet i handen så släppte jag ut tyglarna helt. Detta upprepade vi med bara några stegs mellanrum i runt tio minuter (? svårt att bedöma tid när man rider tycker jag) och när jag sedan behöll tyglarna så blev han helmjuk och hängde inte alls kvar på samma sätt. Efter en stund började han visserligen hitta tillbaka men då upprepade vi övningen ett tag till och så släppte han. Jag red även tölt, trav och galopp på långa tyglar för att komma ifrån hänget och hitta nya knappar. I högre tempo gällde det dock mest innerhanden, och det var supersvårt i högervarv för jag VILLE verkligen inte släppa högertyglen. Det kändes definitivt som att kasta sig ut i det okända och helt livsfarligt att släppa den så min hjärna fick ha mycket övertalning innan handen lyssnade (helknäppt eller vad?)
Nästa pass började jag med att hitta tillbaka till "ohänget" i handen och sökte detta även i tölt, och lite galopp. Max ville rida Máni själv för att kunna sätta ord på vad som är problem och för att se vad det är som gör att det tar så lång tid för honom att utvecklats. Vi har nämligen hållt på med samma övning i flera omgångar (men den har ändå gett framsteg, inte varit hopplös och därför har vi gjort den så länge) men jämfört med andra hästar så går den inte igenom som den ska, enligt Max. Innan han satt upp föreslog han att jag ska skicka Máni till honom på träning i en månad, men med tanke på vad det skulle kosta så kan jag inte påstå att jag är särskilt sugen, och sen känns det rätt bra att säga att det inte är någon annan än jag och mamma som tränat honom. Förutom att tränare har provat honom ibland, men det rör ju sig bara om några minuter.
Slutsatsen efter att Max ridit M var i alla fall att han inte tar vänstertyglen på ett korrekt sätt. Istället för att "komma fram" till tygeln så böjer han halsen och gömmer undan kroppen så att jag inte kommer åt bakbenet. För att korrigera detta är det små volter med tryck i vänstertygeln och sidförflyttning tills han söker sig fram på tygeln och där är det eftergift som gäller. När han har kommit till rätta med det så kommer antagligen det andra arbetet falla bättre på plats, det återstår att se. Lille snutten blev jättesvettig efter passet så vi borstade av honom med kallt vatten och sen fick han sitt fina SMtäcke på sig. Lastningen när vi skulle hem gick skit så den vill jag inte prata om. Han var bara seg och backade hela tiden, hästarna som skrek, brunstade och sprang omkring i hagen precis bakom transporten kan ha haft något med det hela att göra..
Resten av kvällen spenderas ihop med D. Om jag lyckas samla ihop energi så kanske vi drar ut och springer en sväng, bara 2,5 km men det brukar räcka för att ta kål på mig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är jag inte helt satisfied med min kropp, särskilt inte efter jag hörde vad Annica och Jennifer i BB vägde. Jag tyckte inte ens att de såg SÅ smala ut, men jag väger typ tio kg mer - panik. Sen tycker inte jag att det riktigt är vikten det handlar om, fast det blir ändå att det kretsar kring det. Så för att jag en gång för alla ska bli nöjd med mig själv (är det möjligt?) så funderar jag på att sätta upp ett belöningssystem för mig själv. Till exempel om jag går ner 1 kg så får jag köpa en tröja som jag gärna vill ha, och går jag ner 2 kg så är det något annat, ni förstår vad jag menar? Jag vet inte om det kommer fungera men det märker jag ju inte om jag inte provar.
Nog för idag! Bloggar igen imorgon ♥
Jag sitter hemma hos Daniel nu efter en lång dag utomhus. Jag är kluven efter träningen, jag tror inte att allt har hunnit sjunka in än.
Jag började direkt med att förklara för Max att jag har känt mig spänd i sätet och hängig i handen, att Máni inte ger efter utan att vi hänger kvar i tyglarna. Jag började med att rida utan stigbyglar men idag tyckte jag att det bara gjorde mig mer spänd. Jag arbetade med Ms lösgjordhet och kunde på nytt konstatera att det var mycket häng i handen. Därför började vi med att så fort M släppte gav efter för skänkeln och sökte stödet i handen så släppte jag ut tyglarna helt. Detta upprepade vi med bara några stegs mellanrum i runt tio minuter (? svårt att bedöma tid när man rider tycker jag) och när jag sedan behöll tyglarna så blev han helmjuk och hängde inte alls kvar på samma sätt. Efter en stund började han visserligen hitta tillbaka men då upprepade vi övningen ett tag till och så släppte han. Jag red även tölt, trav och galopp på långa tyglar för att komma ifrån hänget och hitta nya knappar. I högre tempo gällde det dock mest innerhanden, och det var supersvårt i högervarv för jag VILLE verkligen inte släppa högertyglen. Det kändes definitivt som att kasta sig ut i det okända och helt livsfarligt att släppa den så min hjärna fick ha mycket övertalning innan handen lyssnade (helknäppt eller vad?)
Nästa pass började jag med att hitta tillbaka till "ohänget" i handen och sökte detta även i tölt, och lite galopp. Max ville rida Máni själv för att kunna sätta ord på vad som är problem och för att se vad det är som gör att det tar så lång tid för honom att utvecklats. Vi har nämligen hållt på med samma övning i flera omgångar (men den har ändå gett framsteg, inte varit hopplös och därför har vi gjort den så länge) men jämfört med andra hästar så går den inte igenom som den ska, enligt Max. Innan han satt upp föreslog han att jag ska skicka Máni till honom på träning i en månad, men med tanke på vad det skulle kosta så kan jag inte påstå att jag är särskilt sugen, och sen känns det rätt bra att säga att det inte är någon annan än jag och mamma som tränat honom. Förutom att tränare har provat honom ibland, men det rör ju sig bara om några minuter.
Slutsatsen efter att Max ridit M var i alla fall att han inte tar vänstertyglen på ett korrekt sätt. Istället för att "komma fram" till tygeln så böjer han halsen och gömmer undan kroppen så att jag inte kommer åt bakbenet. För att korrigera detta är det små volter med tryck i vänstertygeln och sidförflyttning tills han söker sig fram på tygeln och där är det eftergift som gäller. När han har kommit till rätta med det så kommer antagligen det andra arbetet falla bättre på plats, det återstår att se. Lille snutten blev jättesvettig efter passet så vi borstade av honom med kallt vatten och sen fick han sitt fina SMtäcke på sig. Lastningen när vi skulle hem gick skit så den vill jag inte prata om. Han var bara seg och backade hela tiden, hästarna som skrek, brunstade och sprang omkring i hagen precis bakom transporten kan ha haft något med det hela att göra..
Resten av kvällen spenderas ihop med D. Om jag lyckas samla ihop energi så kanske vi drar ut och springer en sväng, bara 2,5 km men det brukar räcka för att ta kål på mig. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är jag inte helt satisfied med min kropp, särskilt inte efter jag hörde vad Annica och Jennifer i BB vägde. Jag tyckte inte ens att de såg SÅ smala ut, men jag väger typ tio kg mer - panik. Sen tycker inte jag att det riktigt är vikten det handlar om, fast det blir ändå att det kretsar kring det. Så för att jag en gång för alla ska bli nöjd med mig själv (är det möjligt?) så funderar jag på att sätta upp ett belöningssystem för mig själv. Till exempel om jag går ner 1 kg så får jag köpa en tröja som jag gärna vill ha, och går jag ner 2 kg så är det något annat, ni förstår vad jag menar? Jag vet inte om det kommer fungera men det märker jag ju inte om jag inte provar.
Nog för idag! Bloggar igen imorgon ♥
Kommentarer
Trackback
